Obehag

Inbjuden pa en middag igar kvall traffade jag J for forsta gangen pa mer an tio ar. Det hade garna fatt ga mer an tio ar till.

Kanslan jag fick da jag sag honom var likadan som alltid tidigare. Den var dessutom mangdubblad av minnen av det onda han spritt omkring sej aven under sin franvaro.

Det var som att oppna dorren till en gammalt smutsigt hus dar damm och spindelvav satt sej pa odiskade tallrikar, smutsiga lakan och dalig hygien i storsta allmanhet. Det luktade, nej det stank.

Jag har aldrig tyckt om honom, men tidigare kunde jag halla minen da jag var tvungen att umgas med honom. Jag hoppas att min avsky inte syntes alltfor mycket igar kvall. An mer hoppas jag att jag inte kommer att traffa honom pa ytterligare tio ar. Eller tjugo, eller helst aldrig.