dimanche 9 juillet 2006

Obehag

Inbjuden pa en middag igar kvall traffade jag J for forsta gangen pa mer an tio ar. Det hade garna fatt ga mer an tio ar till.

Kanslan jag fick da jag sag honom var likadan som alltid tidigare. Den var dessutom mangdubblad av minnen av det onda han spritt omkring sej aven under sin franvaro.

Det var som att oppna dorren till en gammalt smutsigt hus dar damm och spindelvav satt sej pa odiskade tallrikar, smutsiga lakan och dalig hygien i storsta allmanhet. Det luktade, nej det stank.

Jag har aldrig tyckt om honom, men tidigare kunde jag halla minen da jag var tvungen att umgas med honom. Jag hoppas att min avsky inte syntes alltfor mycket igar kvall. An mer hoppas jag att jag inte kommer att traffa honom pa ytterligare tio ar. Eller tjugo, eller helst aldrig.

2 commentaires:

hogrelius a dit…

Jisses,det var ord utan visor måste jag säga!!Vi är fostrade till att tiga om såna känslor men de finns ju ändå där inom oss då o då i våra liv.Ibland vore det ju bättre om man luftade sina känslor och åsikter men jag vet själv hur det kan ta mot.När det tex gäller min mor så har jag lyft på locket för ett par år sedan.Hon grät och tyckte synd om sig själv men efter ett par timmar så kom hon och sa att det var bra att jag hade talat ut,det känns skönt sa hon!

hpy a dit…

Och jag som knappast sa ens halften av det jag tanker och tycker...