Sangen om korsspindeln

Bak villande skog pa en gronskande slatt,
dar solskenet gassar sa hett,
dar sitter en spindel sa svart och sa stor
i graset och stirrar och glor.
Han solstralar fangar och tvinnar och gnor
och spinner till morker och knyter ett flor
sa starkt och sa tatt,
sa luftigt och latt,
i dess maskor han fangar var levande sjal
och pinar och plagar ihjal.

Och solen hon bleknar, och ljuset sa matt
det slocknar i svartaste natt.
Och manskorna vandra omkring utan sjal
men finna sig fram lika val.
De tycka att morkret ar ljust som en dag
och morkradda bli, nar det ljusnar ett tag
och gomma sig val,
och dromma sin sjal,
sa stark och sa fri. Nar de vakna fran det
de tro att de somna sa sott.

Men spindeln han spinner sa arg i sitt sinn'
- en sjal kan han ej fanga in.
Den sjalen gar fri genom tidernas varv
fran hjalte till hjalte i arv.
Och maktfulla gor dem och bringar dem nod
och ara och nesa - och seger och dod,
och pina och blod
for mandom och mod.
Ty alla de strida mot spindelens nat
och alla de falla pa det.

- Adolf Georg Paul (1863-1943)
- Jean Sibelius (1865-1957)